okej finingar..

.. nu är det dags att röra på sig. Äventyret fortsätter HÄR

tack för den här tiden.

kram
Rut

på resande fot

.. asså inte jag, men min käre kollega och chef har varit på vift å det senaste. först var det Glasstress i Venedig och sen var det Zürich i förra veckan där han ställer ut med några av konstnärerna från galleriet.

jag går mest hemma och skrotar i ateljén vilket passar mig utmärkt. Svarar på mail och håller vårt strikt musikschema. Punk på tisdagar och bob dylan på torsdagar. där emellan är det mest talband som vanligt.

just nu lyssnar vi på den bekymmersamt usla boken hypnositören. eller jag tycker att den är usel men Ernst säger aldrig något negativt om någonting. allting har alltid något av värde i sig, någon liten del man kan plocka upp och bära med sig. i beg to differ i detta fall, men any whoo...

Ernst och jag håller som sagt på at rensa ut massa av hans gamla böcker och jag känner mig lite som i apornas planet när de gräver ner lager för lager i jorden och på så sätt, med hjälp av det förgångna kan bilda sig en klarare bild om nuet.

detalj av en mosaik vi arbetar med i ateljén

I denna bokskatt återfinns många fantasyböcker och en aldrig sinande källa av facklitteratur och ögonvittnesskildringar från andra världskriget.

Så vi har fantasy i ena högen och wwII i den andra. och sen finns det en smal mittfåra med böcker om Werner Erhard. Han är föga känd nu, men en gång i tiden var han vida berömd för sina est-föreläsningar. Asså det är så rafflande och det coolaste är att Ernst deltog vid ett av dessa seminarier på 80-talet. han berättade att alla som var där blev upplysta.

så jag har börjat läsa om den här Werner för att förstå Ernst bättre, och har då ramlat över Dale Carnegie som på 30-talet skrev how to win friends an influence people. Omedelbart införskaffade jag den boken på talband och har nu under en veckas tid lyssnat på den om och om igen.

från arbetsbordet

om ni har läst den kan jag varmt rekommendera den. inte bara för att den är ett tidsdokumet från den perioden  utan även för att den verkligen ger handfasta råd i hur du ska göra för att folk ska tycka om dig.

1. kom ihåg vad personer heter
2. le
3. ge innerliga komplimanger (alltså inget ytligt fjäsk)
4. var genuint intresserad av vad personen du talar med pratar om

och sen finns det några punkter till jag tyvärr har glömt (därför har jag inte fått några nya vänner än).

man vet ju själv hur smickrad man blir när någon kommer ihåg vad man heter. så när jag var ute senast så gjorde jag mitt YTTERSTA för att komma ihåg namnen på alla snygga killar jag hälsade på. Efter varje handslag rabblade jag namnet för mig själv och försökte förknippa nanet med personen framför mig.
detta resulterade i att jag vid slutet av kvällen hade skallen full med namn som jag återupprepade nästan som ett mantra  "jesper, patrik, daniel och ivan, jesper, patrik daniel och ivan"
Olyckligtvis hade jag koncentrerat mig alldeles för mycket på namnen och på så sätt glömt ansiktena, vilket resulterade i att jag stod för mig själv med en massa namn utan personer att applicera dem på.

oh well, tillbaks till ritbordet.

Om ni redan läst how to win friends.. kan jag verkligen rekommendera Jorge Luis Borges Labyrinter. asså så jävla bra. hur kan man vara så bra? helt otroligt rafflande noveller som verkligen får det att röra på sig i hjärnbarken. Det är grejer det.

Rut

Chef

 

 

 

 

ahh goethe.. en annan favorit, ett citat från utställningen See Color som pågår i Järna just nu. ÅK DIT!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

det här är ett citat från senaste numret av tidningen Chef där Ernst har blivit intervjuad. Jag vågar säga att maxgränsen för hur bra saker kan bli på min arbetsplats är gaaaanska hög. Ernst jobbar så gott som jämt.  ett exempel på detta är följande samtal som utspelade sig idag:

"Rut, det är inga människor ute på stan? vad är det som har hänt?!" 

"Jo, det är så att i verkliga världen är det röd dag idag, och då jobbar man inte så folk är väl på landet eller nåt."

"okeeeeeej.."

"och imorgon är det klämdag så det kommer vara lika tomt då med"

tystnaden som sen följde skvallrade om att Ernst inte är bekant med begreppet "klämdag".

sen undrade Ernst om han kunde säga att han hade haft en klämdag den där gången han satt fast i ett skruvstäd, men jag sa att det inte riktigt var så det funkade.

imorgon ska Ernst och Jan Åman vara på tv4 nyhetsmorgon och samtala om Den Andra vägen som kom ut för två veckor sen. Jag hoppas verkligen att Ernst har  på sig den här tröjan då (asså den till vänster här inte räven, det skulle bara se för tokigt ut). Den påminner om något som Kramer i Seifeld skulle kunna ha. Typiskt kul.

Rut

vårens skörd

här är några av de verk Ernst har jobbat på under hösten och våren och som ställdes ut på mässan i Köln.

Rut

Nya skatter

 

Den här faktaspäckade boken fick jag av Ernst. Jag älskar att ta del av tidigare generationers syn på framtiden. Var den hoppfull? Dystopisk?  

Ernst brukar säga: "Det blir alltid som man tänkt sig, fast lite tvärt om." som svar när jag försöker dryfta mina funderingar om det som ännu inte har materialiserats i tid och rum. 

men tyskarna är väl inte heller kända för sitt leksinne..

 

 

 

 

 

 

igår när Ernst skulle till Venedig behövde han flyga hutlöst tidigt och vid sånna tillfällen brukar jag ringa och väcka honom för säkerhetens skull (yes..i am quite the curlingmamma).

Det har varit mitt ansvar att se till att allt som behövdes för installationen av verket fanns på plats när han kom ner till italien. gissa om jag fick magknip av den här smskonversationen:

 

Vi får se om det kanske vankas kvartsamtal när han kommer hem i eftermiddag..

Rut

när Ernst var ung

Ja vad säger ni? kan man skönja det framtida geniet i dessa serier?

Ernst och jag har hållit på att rensa i förråden och snubblade då över en kasse full med serier som Ernst målade när han var mellan 7 och 10.

Hugo Pang

 Han berättade att han hade förlag i garaget med sina kompisar och att de sålde tidningarna i grannskapet i Farsta där han är uppväxt.

För att få den rätta kontorskänslan hade de tagit glasspinnar och kilat in mellan en byrålåda och dess bordsskiva så att de stod rakt ut som tangenter, sen målades det gröna och röda cirklar längst ut på glasspinnarna så att de fungerade som en slags inter-com radio.

lägg märke till bromsraketen

 Ernst demonstrerade detta i ateljén. "ja hallå ja" han tryckte ner en fiktiv glasspinne vid sitt skrivbord " maj-britt kan du säga till de andra att jag är upptagen i ett möte".  mycket fiffigt.

Just nu är Ernst på väg till Venedig för att färdigställa en ascool grej som han har jobbat med under våren. Det är en tittlåda som påminner om den han ställde ut på anhava förra året men den här innehåller glasskulpturer som de på Berengo har gjort.

Samtidigt som venedigbiennalen drar igång nu så har Berengo Studios en utställning som heter Glasstress på ett av palatsen i Venedig. Asså det kommer bli så sjukt fint. Jag har sett bilder på hur det där palatset ser ut.. asså det är som när man drömmer om hur venetiansk arkitektur at it's best ska se ut.

Jag har bett honom att ta mycket bilder som jag kan dela med mig av. 

Rut

art cologne dag 2

men inte visste jag att Köln är drömmarnas stad. har ni varit här? om inte så kom hit bums! bortsett från mässan vimlar det av museer och trevliga ställen att äta på.



Igår mötte jag upp med Malin från galleriet och gick till mässan för att titta på hur galleriets monter såg ut. Jag kunde snabbt konstatera att Malin och Pelle hade gjort ett utmärkt jobb med hängningen.
det här är den målningen jag skrev om igår" Leda och svanen igen" heter den. Ernst har jobbat med den hur länge som helst och den har ändrat sig mycket över det senaste halvåret. ni måste se den i verkligeheten, svanen på toppen av vågen lyfter liksom med hela bilden och jag känner det som att jag står på en strand och tittar på när jag ser den. typiskt bra betyg.

den här målningen har jag lagt upp detaljer av lite då och då den senaste månaden, bland annat på räven på högra sidan som balanserar en kotte på nosen. 

innan jag gick in till stan på mina möten kollade jag runt lite bland de andra utställarna och såg några fantastiska verk. ni vet hur det är när pulsen stiger och man glömmer bort sig själv för att man blir så fängslad av det man tittar på. 

Barbara Probst en annan av galleriets konstnärer som jag är helt kär i. Hon fotograferar samma scen vid en given tidpunkt ur olika vinklar. det är häftigt hur de här två bilderna blir två helt olika historier trots att de två kamerorna bara står någon centimeter ifrån varandra. typiskt bra. 

alice neel

Del av ett konstverk av Barbara Bloom. det ser ut som att en osynlig människa går omkring på den. jag skulle tyckt att den var dödsaläskig när jag var liten.

Maximilian Erbacher

en del kan känna så när det shoppar och andra när de tittar på fotboll eller spelar bridge men min sån grej är verkligen konst. konst är allt bra toppen. det är en bra grej med att jobba med Ernst, han tycker nämligen att konst är viktigt. och nu är det ju lätt att tänka när man läser det att: "ja det är ju klart att han gör, det är ju hans jobb.." men han menar inte bara sin egen konst utan all konst. att det är viktigt att det finns konst att tillgå, både offentligt och privat. och trots att han och jag kan hålla på att fåna oss och skoja om olika målningar så vet jag att vi båda delar en stilla förståelse om att konsten är LIVSVIKTIG!

 det här verket av Markus Leitsch gav mig gåshud för att det var så himla bra. skulpturerna är klädda med päls och fick mig att tänka på meret oppenheims Object som jag gillat sen jag var lite, men det påminner också om en häftig skulptur jag såg när jag var i wanås som jag har en bild på på kontoret men inte kommer ihåg vad den heter. (oj vilken lång mening lololol det märks att det tyska sinnelaget börjat smitta av sig på mig för tyskarna ääääääääälskar långa meningar). asså bara känslan av att se de här  kropparna som ser ut att vara innefattade i pälsklaädda kukonger fick mitt hjärta att rusa. de såg så övergivna ut där de låg på golvet att jag ville sätta mig på knä bredvid dem och klappa dem.

sen gick jag in till stan och på hohenzollenbron såg jag det här:

 det är visst en tradition att kärlekspar sätter upp lås här som a token of their love. sjukt fint ju. tänk er det, att varje lås är är en kärlekshistoria. det var väldigt fantasieggande att gå och läsa på låsen och fundera på vad det kan ha varit för människor som satt upp dem, och hur det gick för dem sen.  
det här var det äldsta låset jag såg. Monika och Frank, undra vad de gör idag.

av alla verk jag såg på mässan var detta det enda som hade blivit sålt:

Rut