intervallträning

normalt när jag lägger mosaik snittar jag på drygt 30 bitar i timmen.

men nu, åh nu, har jag börjat på ett nytt projekt. här så ska bitar av olika färger passas i hop och det rör sig om millimeter hit eller dit för att mönstret som bitarna utgör inte ska bli förvrängt.

jag har insett att jag står inför (alt. är mitt uppe i) mitt livs hittills mest krävande utmaning. Jag sitter där dagarna i ända och klipper mosaikbit för mosaikbit i småbitar. det dröjer inte länge förrän jag sitter till armbågarna upp i glassplitter och svär åt den klumpiga hovtången som är lika lätthanterlig som en bultsax.

Ibland sticker Ernst in huvudet och frågar hur det går, så hjälper han till genom att klippa till några av de värsta delarna. Asså Ernst är som en kirurg med den där förbannade tången. han ba: knips knips knips så har han fått till en bit som passar som hand i handske med en helt annan bit. Helt klart imponerande tycker jag, men jag låtsas inte om det.

any whoo... så nu lägger jag väl ungefär 2 bitar i timmen, och det är ingen överdrift. det går liksom oääääääändligt långsamt. det är lite som när man skulle klippa ut en cirkel i papper på grundskolan och man klippte lite för länge så till slut fanns det inget kvar av pappret. så är det med mig och de där pluttiga mosaikbitarna. jag ba: om jag bara knipsar av jättejätteminilite från det här hörnet så..           och så ba : kracks så faller biten i tuuuuusen bitar. 

men nu på måndag åker Ernstan till venedig i några dagar för att kanske inleda ett nytt samarbete med muranoglasbruket där och då ska jag lägga mosaik ut av bara helvete så att han blir nöjd med mig när han kommer hem.



Rut