asså det var så här...

mina arbetskläder dagen i fråga

....I fredags hade jag tänkt ut ett fullkomligt briljant inlägg. Det skulle handla om konst i allmänhet och mig i synnerhet. 


Jag hade nämligen tänkt fota tavlan som skulle till Norge som har ramen på vilken jag har lagt mosaik. Jag hade tänkt skriva något skojfriskt i stil med " den här fina ramen visas nu på galleri i Oslo, tavlan ingår vid snabb affär". Hur som helst. Jag var på väg ner för trappan för att fota tavlan. Det som hände då var att jag var så upptagen med att göra rätt inställning på hipstamaticken att jag verkligen inte såg mig för . Så jag klev bara rakt uti luften i tron att jag stod på sista trappsteget nät det i själva verket var tre steg kvar. 


Asså jag säger bara tjong i buljongen vilken jävla smäll! Jag landade på vänster fotknöl och vred knät så att det knäppte till så där som när man bryter loss låret på en kyckling.

Sen låg jag där och kände hur en form  av smärta som fram tills dess hade varit mig främmande tog över min späda kropp. 

Jag började skrika som ett barn och grät som en mangafigur. Den enda i ateljén var en flyttgubbe som skulle ta tavlan till Norge. Han kom rusandes upp för trappan ( det finns en stor och en liten. Jag trillade ner för den lilla) och lyfte upp mig på det där sättet vuxna gjorde när man var liten och hade somnat i soffan. Han satte mig på trappen och försökte trösta mig bäst han kunde.

Jag satt där och kämpade mot tårarna och precis när jag slutat gråta kom Ernst tillbaks från ett ärende och hittade mig alltså alldeles rödgråten på översta trappsteget.
När han såg mig utbrast han: "men lilla vännen, vad är det som har hänt?"
Jag bara störttjöt: "Jag trihihihillahahahahahde ner för trahahhhahppaahhahan!" (skall läsas som när barn försöker prata när det gråter)


Då sa Ernst: Men tänk vilken tur att det var den här trappan du trillade ner för. Den duger ju bra till att bryta armar och ben i, men den stora, den till att dö i. Och jag skulle ha blivit jätteledsen om det hade hänt." 


Ernst är helt klart en "glaset är halvfullt" kinda guy. det är trevligt.


och vad mig anbelangar så har svullnaden i foten gått ner nästan helt och en kiropraktor ska räta ut min ryggrad i nästa vecka.


Rut